Jodå tiden går framåt occh konstigt nog vänjer man sig mer och mer att tillbringa sina dagar i dimma och mörker. Älskade mannen och resterande barn i skaran hr kommit hit med så nu känns det som man är hel igen.
Patologen här i Sverige gjorde en upptäckt i min tumör som gjorde att strålningen jag skulle haft nu i fem veckor inte behövdes för tillfället- INGEN ÄR GLADARE ÄN JAG FÖR DET!!!!!
Så nu kanske det kan bli hemgång för hela familjen samtidigt,skönt isåfall.
Man saknar familj och vänner när man bor långt bort , men vårt land är inte attraktivt för mig utom sommarhalvåret.
Men vi får väl se hur allt blir , vi är ju redan på "övertid" i Malaysia .....och det är inte bara jag som får bestämma i familjen.
(hörde någon harkla sig och nämna något om att min man har en chef som kanske vill säga något i denna fråga om att stanna eller ej....hm,tänkte inte på det)

Skall försöka tänka på varje dag att känna tacksamhet över att vi får leva , vara en familj och en trygghet i att vi har så mycket kärlek till varandra....då kanske tom den gråaste Göteborgsdan blir solig vem vet?!